Allt känns jobbigt och komplicerat. Jag har sjuhundratusen saker i hjärnan samtidigt. Jag har svårt att föra normala samtal, jag har svårt att kolla på film, läsa, skriva osv. För hjärnan tappar fokus och spinner iväg på andra saker. Jag kan verka egocentrisk och drömmande. Jag lider av detta. Det är otroligt jobbigt när dom man tycker om inte förstår varför jag är som jag är. Det är otroligt jobbigt att jag inte vet varför jag är som jag är. Jag säger att jag ska göra en sak, men jag gör den inte. Om jag inte blir påmind om det några gånger. 

Jag vet inte rktigt var jag har mig själv, och jag vet inte riktigt vem jag är.. jag hoppas verkligen att detta kommer ändras, inom en snar framtid. För jag orkar inte med detta. Och jag känner mig så sjukt ensam. Jag vet att mina nära och kära alltid står bakom mig, men jag känner mig ensam i mig själv. I feel lost. Jag vet inte hur, men jag ska försöka finna mig själv i all ångest och tankeförvirring. Någonstans där inne finns jag - så mycket vet jag.