Ikväll har jag känt mig värdelös.. hopplös.. övergiven, ensam.. Jag är inte snäll emot mig själv, då självföraktet är stort. Jag är jobbig, störd, dum i huvudet, egocentrisk, ful, dålig... Jag hatar mig själv.

Mina sår som aldrig läker trycker på och ropar på mig..Jag river upp dom. Lättnad. Jag är inte den som skär mig, nej, jag kliar sönder mig. Sen river jag skorpor i all oändlighet.. Jag har inte kunnat visa benen på ca 3-4 år nu.. usch.. jag hatar mitt beteende.

Jag hatar min ångest, jag hatar att må såhär. Men samtidigt, hur känns det att må bra? Det har blivit någon slags trygghet i ångesten, för den finns alltid där.. sjuktsicksick. Jag vill dunka mitt huvud i väggen.