Sjuttiofem.
Svar: Hittade din blogg på en annan blogg jag läser, Tiina är jag men heter egentligen Christin som jag bokstavligen hatar, finns lite info under min profil.
Tycker med det är skoj med nya människor som är intresserade av det man skriver... dock blanda jag allt för skulle bara skriva om hur jag mår så skulle mina tankar verkligen aldrig tar paus, i och för sig gör dem ändå inte det men skriva om bara det skulle aldrig fungerar för jag blir fixerad av dem.
Dessutom bara att fråga om det finns något som du vill veta... svara på det mesta,..
Gumman, det låter inte alls konstigt och det vi inte känner till - det skrämmer oss. Det gör lite ont i mig att läsa allt som du skrivit här, det gör ont att du måste gå igenom det - men samtidigt ser jag en sådan enorm styrka lysa fram bakom din bokstäver och din smärta. Jag är säker på att den finns där inom dig och att den kommer ta dig långt, långt bort från allt dumt och smärtsamt som du måste handskas med nu.
All kärlek till dig!
Jag förstår verkligen känslan av att vara rädd för
livet utan ångest.
Det är en hemsk känsla, men ändå en trygghet för
att det är det enda man vet.
Och vem är man utan den ?
Vad jobbigt, är du nyflyttad ?
Ok, skumt, försöker lägga till dig då. =)
Förstår verkligen det, jag och en annan bloggare (http://mittlivihopmedmig.blogg.se/)
pratar just nu om precis samma läskiga känsla.
Ni kanske kan finna mycket gemensamt ? =)
Förstår det, har bott här i ett år nu, och de enda jag känner är människor jag träffat genom psyket.
Inte för att jag hade velat byta ut dem, absolut inte,
men jag vet verkligen inte längre hur man pratar
med människor på ett normalare sätt..
Jag träffa inte människor någonstans längre för när jag öppnar munnen och prata så är det som att ingen förstår mig men håller jag mig till att skriva så är jag plötsligt ingen Alien.
Lär gärna känna dig så TACK
Skicka med min mail till min privata msn.
Jag tror inte att friska människor känner sig tomma. Fast det är bara vad jag tror. Jag kan inte veta, eftersom jag aldrig varit särskilt frisk. :/ Förutom när jag var riktigt liten kanske (typ 4, 5 år), men det är svårt att minnas så långt tillbaka. Men jag har dock jättesvårt att tro att friska människor inte känner mycket alls. De känner väl känslor precis som vi gör, men de känner negativa känslor mindre starkt & under kortare perioder. Jag har diagnosticerats med borderline & min förrförra psykolog sade att man känner precis samma känslor med borderline som friska människor gör, bara det att man känner det så otroligt mycket starkare & dessutom under längre stund, att humöret aldrig riktigt blir stabilt & vardagen trygg.
Vill tillägga att då menar jag negativa känslor: man känner de negativa känslorna mycket starkare.
